Nordics 09

Svenska Konståkningsförbundet ansvarar för att varje månad uppdatera den nationella rankingen för alla konståkare i Sverige som har tävlingslicens. Rankingen baseras på resultat i SM, Elitserien i konståkning samt internationella tävlingar. Uppgifterna nedan är tagna från rankinglistan som den såg ut i mars 2012.

Majorov överlägsen i herrklassen

I herrarnas ranking är ställningen för 2012 mycket lik den som gällde även för 2011. Alexander Majorov från Luleå KK är helt outstanding. Totalt sett ligger han mycket nära drömgränsen på 7000 poäng. Som nummer två på listan återfinns Mathias Andersson från Lerums KK. Han ligger nästan 2500 poäng efter Majorov i rankingen. Adrian Schultheiss, som har varit rankad som tvåa bakom Majorov i flera år, har halkat ner till tredjeplatsen. Han har dock inte så långt upp till Mathias Andersson som just nu ligger tvåa. Mellan de två åkarna från Malmö KK, Mikael Neuman och Marcus Björk, på fjärde- respektive femteplatsen, är det sedan oerhört jämnt.

Intressant är hela 13 konståkningsklubbar är representerade på listan över de 20 bästa herrarna 2012. Spridningen av konståkningstalanger är alltså mycket stor över landet. Malmö KK är den enda klubben som har tre namn med på listan. Malmö KK är för övrigt känd för att fostra många duktiga konståkare. Det också delvis därför som Malmö KK ofta får äran att arrangera stora mästerskap, såsom till exempel Nordics 09.

Helgesson gånger två i topp på damsidan

På damsidan är det systrarna Helgesson från Tibro KK som dominerar totalt. Yngre systern Joshi Helgesson har nu tagit sig förbi storasyster Viktoria och leder rankinglistan med cirka 200 poäng. På tredjeplats, väl distanserad från systrarna Helgesson, återfinns Isabelle Olsson från Mörrums KK. På fjärde respektive femte plats hittar vi Rebecka Emanuelsson, Drevvikens KA, respektive Linnea Mellgren, Enköpings KK. Intressant är att rankinglistan för damer omfattar hela 81 namn, vilket är nästan fyra gånger fler jämfört med herrarnas lista.

Konståkning är en så kallad bedömningssport. Det är speciellt utbildade domare som avgör vilken poäng varje åkare får. Bedömningarna som domarna gör kan ibland kännas orättvisa, särskilt om man hejar speciellt på en viss åkare, men normalt sett brukar eventuella skillnader jämna ut sig över en säsong.

Fram till 2004 användes ett poängsystem som kallades 6.0-systemet. Poängskalan gick mellan 0.0 och 6.0 poäng. I friåkningen gavs poäng för de tekniska färdigheterna (technical merit) och själva presentationen av koreografin. I det korta programmet var det utförandet av de obligatoriska momenten som betygssattes, tillsammans med presentationen. Det var sedan det sammanlagda poängvärdet som avgjorde vem som skulle stå som segrare i tävlingen. Det skedde också alltid en viktning, där friåkningen räknades lite högre än det korta programmet.

I dag används poängräkning enligt ISU-systemet. ISU är en förkortning för det internationella skridskoförbundet. Den första stora tävling i vilken ISU-systemet tillämpades var 2006 års vinter-OS.

Med ISU-systemet tilldelas åkarna poäng för varje moment i åkningen. Domarnas poänggivning sammanfattas i något som kallas total element score (TES). Det är totalt tolv domare som ger sin bedömning av varje åkare.

Själva poängräkningen går till enligt följande. Varje moment i en deltagares program gås igenom av en domare som är expert på konståkningsteknik. Denna person noterar ett basvärde för varje moment som en åkare utför. De tolv domarna ska sedan avgöra hur väl deltagaren har utfört momentet (grade of execution). För att göra detta på ett sådant enkelt och transparent sätt som möjligt används en skala mellan -3 och +3. Efter en ganska komplicerad omräkning, där de högsta respektive lägsta poängtalen tas bort, får man fram ett snitt. Detta snitt lägger man sedan till basvärdet för att få fram en totalpoäng. Kanske var det enklare förr?

Det finns också några speciella bedömningsgrunder som är avsedda att fånga upp de delar av en uppvisning som man inte kan sätta ett basvärde på. Varje åkare får även betyg för skridskoskicklighet (skating skills), övergångar (transitions), utförande (performance/execution), koreografi och tolkning (interpretation).

Viktoria Helgesson tog en stabil seger i Nordics 09. Hon vann faktiskt helt överlägset. Det var dock inte Helgessons första merit. Hon vann till exempel Nordics även året dessförinnan och SM-guld redan 2007.

Helgesson föddes 1988 i Tibro. Hon började med konståkning vid tre års ålder, påmanad av sin mor, som även hon var en berömd konståkerska när det begav sig. Redan som tolvåring visade hon framfötterna genom att vid en sådan låg ålder sätta ett hopp med trippelrotation.

Den första internationella tävlingen hon deltog i var junior-VM 2004. Då placerade hon sig på en hedrande 22:a plats. 2008 slog hon igenom som senior och deltog både på EM och VM. Intressant för statistikbitare är att hon kom på 18:e plats vid båda dessa tävlingar.

2009-2010 var ingen stor säsong för Viktoria Helgesson. Det kan man dock verkligen säga att säsongen 2010-2011 var. Hon kom elva på EM. På VM placerade hon sig som tia i ett mycket starkt startfält. Samma år blev hon inbjuden till flera Grand Prix-tävlingar. Att få delta på GP-tävlingar är något som bara är förunnat de allra bästa konståkarna i världen. 2010 var också året då Helgesson tog sina första medaljer i internationella tävlingar. Hon placerade sig nämligen på pallen i såväl Nebelhorn Trophy som Merano Cup.

Framgångarna fortsatte under 2011. Förutom att hon tog hem Nordics 11 och ett ytterligare SM-guld kom hon på sjätteplats i EM. När hon sedan vann bronsmedaljen på GP-tävlingen 2011 Skate America skrev hon verkligen in sig i historieböckerna. Det var nämligen den första svenska medaljen på en GP-tävling för seniorer någonsin.

Hittills under säsongen 2011-2012 har Helgesson fortsatt att imponera. Hon har tagit sin konståkning till en ny nivå. Det måste hon göra. Hon har nämligen en yngre syster, Joshi, som är minst lika talangfull som hon själv. I 2012 års EM-tävling kom hon på en femteplats – den bästa placeringen för en svensk konståkare på ett internationellt mästerskap sedan tidigt 1930-tal.

Konståkning är till stora delar en tekniksport. Det skadar inte om man dessutom har bra koordination och balans, är vig i kroppen och har en gnutta konstnärlig talang, men om tekniken inte sitter där är det svårt att bli en duktig konståkare.

När man börjar med konståkning är det skridskoåkningen som är central. Man nöter olika typer av skär tills dess att skridskoåkningen blir naturlig. En konståkare ska inte behöva bry sig om hur han eller hon sätter skären. Skridskoåkningen ska bara fungera.

Därefter är det dags att börja med några enklare tekniska nummer dels för att utveckla koordination och balans, och dels för att förbereda sig på svårare hopp och kombinationer. Köttbullen och tuppen är två av de tekniker man lär sig allra först. Sedan går man över till piruetter (på två ben) och flygskär.

Hopp av olika slag är centrala i konståkning. Det finns totalt sex olika sorters hopp, nämligen toeloop, ögel, lutz, salchow, axel och flip. I alla hopp kan en rotation ingå. I ett rotationshopp gör man helt enkelt ett eller flera varv i luften efter upphoppet. De duktigaste åkarna kan göra fyra varv i luften (en kvadrupel) innan de landar på isen. Det är betydligt vanligare att herrarna klarar av ett sådant hopp än damerna. Herrarna har nämligen högre fart i upphoppet och befinner sig därför i luften längre tid än vad damerna gör. Som nybörjare börjar man ofta med ett enklare hopp över ett halvt varv, det vill säga att man inleder hoppet med skridskorna framåt, gör ett halvt varv i luften och sedan landar åkandes baklänges.

Förutom hoppen är konståkningen även känd för sina piruetter. Piruetter kan genomföras stående på tåspetsarna på skridskorna, sittandes på huk med det ena benet utsträckt eller liggande. Normalt kombineras de olika piruetterna så att exempelvis en stående piruett övergår i en sittande piruett eller vice versa.

Trots att man kan få ett annat intryck av sporten när man tittar på tävlingar från OS och VM, är konståkning en mycket diversifierad idrott. Eftersom konståkning handlar om att röra sig på is till musik är det naturligt att det har uppstått en del varianter på den klassiska konståkningen under åren.

I huvudsak finns det fyra officiella grenar i konståkning. Det är i dessa fyra grenar som det anordnas tävlingar, såväl nationella som internationella. Grenarna är isdans, teamåkning, singelåkning och paråkning.

Singelåkningen är den vanligaste grenen i konståkning. Nordics 09 i Malmö var en typisk singelåkningtävling. I singelåkning ska varje åkare göra två program. Det första programmet är det så kallade ”kortprogrammet”. Här ska varje åkare göra åtta tekniska nummer. Det fria programmet är del två i tävlingen. Här har åkarna relativt fria händer att skapa en helt egen rutin. Friåkningen ska dock innehålla ett visst antal förutbestämda hopp och piruetter. Båda programmen betygssätts av ett domarteam.

Paråkningen fungerar ungefär som singelåkningen, med kortprogram och friprogram, frånsett att man alltså tävlar i par. Det är det sammanlagda betyget för parets åkning som avgör hur många poäng man får.

I isdans är många av de obligatoriska tekniska delarna bortplockade. Här är det i stället parets förmåga att på ett samspelt och vackert sätt genomföra en dans på isen som är central. Några hopp får till exempel inte förekomma. Inte heller får den manlige åkaren lyfta upp sin partner över huvudhöjd. I isdans ingår tre program, nämligen det fria programmet, det obligatoriska programmet samt det originella programmet. I det obligatoriska programmet ska alla deltagande par utföra samma dans. I det originella programmet får man välja mellan några danser att utföra. I det fria programmet har man stort spelutrymme att skapa unika program. Några obligatoriska tekniska moment måste man dock visa upp.